Uppdateringar   Startsidan   Innehållssidan   Högtider

 

Lucia

Hämtat från Wikipedia

 

 

 

Lucia firas den 13 december och markerar tillsammans med advent inledningen på julfirandet. Innan den gregorianska kalendern infördes under 1700-talet inföll lucia samtidigt som vintersolståndetnorra halvklotet. Traditionen har genomgått flera olika faser av tillägg, och det var först under det tidiga 1900-talet som den blev allmänt spridd i Sverige.

Traditionen som förekommer i Sverige (se även Sveriges Lucia) har spritt sig från Västergötland och Värmland till hela Sverige och under 1900-talet också till andra områden såsom finlandssvenska områden i Finland, som Åland, och i viss mån även till Danmark, Norge, samt bland svenskättade i USA. Lucia är ett sicilianskt namn som betyder den ljusa och kommer av latinets lux, lucis, som betyder ljus.

I Italien firas Lucia genom att barnen lämnar över mat till Lucia och till den "flygande åsnan" som hjälper henne att ge presenter. Om de råkar se henne kommer hon enligt sägnen att kasta aska i deras ögon, så att de blir tillfälligt blinda.    

 

Äldre luciatradition

Från medeltiden finns uppgifter om firandet av julfastans ingång. På lucianatten slaktades julgrisen och det festades natten lång. Enligt den julianska kalendern, som i Sverige och Finland gällde fram till 1753, var lucianatten årets längsta natt, då man ansåg att övernaturliga makter var ute och härjade och att det därför var bäst att hålla sig vaken.

Årets längsta natt var detsamma som midvinter och fungerade som motsvarighet till midsommaren. Vid den mörkaste tiden på året i det förkristna Norden, besvärjades ljusets makter för att få ljuset att återvända. Det är från dessa föreställningar kopplade till ljus, mörker och årets gång, som den svenska ljushögtiden runt den 13:e december ursprungligen härstammar.

Vintersolståndet var länge i folktron en farlig natt, då gårdsfolket gjorde bäst i att hålla sig inomhus, och helst inte gå och lägga sig (jämför lussevaka). Vintersolståndet var alltså mörkrets natt, men också inledningen på julen. Grisen skulle vara slaktad den 13:e december, och inte allt för mycket arbete skulle återstå innan jul.

Under 1500- och 1600-talen inträffade vintersolståndet/midvinter den 13 december. Genom förskjutningen vid införandet av den gregorianska kalendern blev lucianatten inte längre årets längsta natt utan vintersolståndet/midvinter inträffar nu i stället 21:a december.

Men i folktron levde 13 december kvar som som årets längsta natt, då man skulle hålla sig inomhus, stanna uppe och vaka, kanske (om man var ung) gå sång- och tiggarrundor i de kringliggande gårdarna, och då ljus och mörker hade en särskild betydelse. Traditionen att fira ljus och mörker vid midvintertid levde alltså vidare in i 1600- och 1700-talets bondesamhälle.

Firandet var vanligast runt Vänern i västra Sverige, det vill säga i Bohuslän, Västergötland, Dalsland och Värmland. Exakt varför den geografiska fördelningen såg ut så vet man inte, och mer forskning på området behövs. Dock är det klart att liknande traditioner förekommit i östra Norge, där lucia/midvinter i folktron gått under beteckningen "Lussinatt", med en mängd föreställningar om övernaturliga krafter kopplade till midvinternatten.

Ungdomarna hade sin egen tradition på årets längsta natt. Det var att dra runt mellan gårdarna i grannskapet och sjunga visor, för att på så sätt få pengar och gåvor, skämta och skrämmas lite. Ofta sjöngs några av de många Staffansvisorna, som i sista versen ofta har en anspelning på brännvin eller gåvor, vilket man ville ha från gården man sjöng för. Samma fenomen uppträdde på valborgsnatten då det kallades att "sjunga maj". Såväl tiggar- och skämtsången kring lucia, som att "sjunga maj" har alltså överlevt in i våra dagar, fast i förändrade former.

Man firade, såväl hos allmogen som på herrgårdarna med mat och dryck. I herrgårdsmiljöerna under uppstod under tidigt 1800-tal, en tradition med att en vitklädd kvinnogestalt ingick som en del i vakandet. En av gårdens kvinnor klädde sig i vitt och fick bära en ljuskrans i håret. Traditionen tros ha kommit under sent 1700-tal från Tyskland, där en flicka kläddes upp för att vara "Christkindlein", med tända ljus i håret som föreställde en gloria. Den ljusa luciagestalten kan således ursprungligen ha kopplingar till bilden av jesusbarnet i krubban.

Traditionen med en ljusklädd kvinnogestalt växte sig allt starkare i herrgårdsmiljöerna kring Vänern under 1800-talets första decennier. Därifrån började den under mitten av 1800-talet sakta sippra ut till andra sammanhang - till exempel till universitetens studentmiljöer, men också till allmogen i vänerlandskapen.

Såväl Sankta Lucias helgondag den 13 december som namnet på Lucifer, mörkrets herre (som sades vara särskilt aktiv den natten) ligger nära latinets ord för ljus (lux). Men seden att högtidlighålla och besvärja solens återkomst har snarare förkristna rötter. Det röda sidenband som Lucia numera har om midjan sägs symbolisera Lucias helgondöd. Annars har den svenska luciagestalten egentligen mycket litet att göra med helgonet Lucia.

Seden att gå runt bland hus i grannskapet är ett arv från äldre tiders "staffanssjungning", som förekom både på landet och i städerna, där djäknar, men även den vanliga yngre landsortsbefolkningen, gick mellan husen för att samla in pengar. (Det har hävdats att den traditionen ursprungligen kommer från Skara, där eleverna gick mellan stugorna för att sjunga och samtidigt samla in en slant efter ett år av studier på den mycket gamla Katedralskolan). Att man ibland - enligt gamla staffanssångtexter - även kunde tigga till sig en sup skapar en länk till det moderna lussefylleriet.

Det har också spekulerats i om de otaliga Staffansvisorna och det ivriga omtalandet av Staffans hästar kan dölja en äldre förkristen hästkult, omvandlad till den mer passande Staffan stalledräng. Det förefaller också tämligen osannolikt att den utbredda Staffanskulten från början skulle varit riktad mot en av Herodes okända stallknektar (Sankt Stefan). Staffansvisorna är också mycket ålderdomliga till sin struktur. Bland annat innehåller de alltid ett omkväde, det vill säga en kort och kärnfull refräng som alla sjunger med i, vilket bland annat liknar kvaddansernaFäröarna. Helt klart är att staffansjungningen är ett betydligt äldre fenomen än luciagestalten.

En annan, äldre folklig tradition som levde på landsbygden var "lussebruden". Det kunde en ogift kvinna i trakten eller på gården utnämnas till och därmed bli huvudperson i den lokala varianten av lussefirandet.

 

 

Modern luciatradition

 

Skansen tog upp traditionen 1893 i Bollnässtugan, då mest som en gammal tradition värd att bevara. Det moderna luciafirandet tog fart när Stockholms Dagblad 1927 arrangerade det första offentliga luciatåget. Seden fick därefter snabbt efterföljare över hela landet inte minst genom lokalpressens initiativ. Under åren 1973-1980 kröntes Sveriges Lucia på Skansen, efter omröstning i Året Runt. Luciakröningen på Skansen har sedan fortsatt med andra samarbetspartner. I dag är formerna för hur ett så kallat traditionellt luciafirande ska gå till väldigt låsta. Detta visade sig genom reaktionerna på SVT:s luciamorgon 2004, ett luciaprogram som anknöt till äldre folklig luciatradition. Sveriges Television och radions Ring P1 fick mottaga många klagomål om att de inte fick höra de vanliga luciasångerna och se de vanliga luciautstyrslarna.

Numera firas lucia på skolor, daghem, i föreningar och på många arbetsplatser. Många barn går luciatåg och "lussar" för sina föräldrar och grannar, för sångerna de sjunger betalas de ofta i godis. På många platser utses genom omröstningar i lokaltidningar ortens lucia. Den största årliga luciakonserten äger rum i Globen, där Adolf Fredriks musikklasser, Stockholms musikgymnasium och Stockholms läns blåsarsymfoniker spelar och sjunger. Detta luciatåg har bland annat blivit omnämnt i Guinness Rekordbok som världens största med över 1 200 medverkande.

För den svenska polisen kan lucia vara en mindre trevlig högtid med mycket ungdomsfylleri. På senare år har mycket arbete gjorts för att få bort detta, bland annat genom nattbio.

Det är tradition på Grand Hôtel i Stockholm att bjuda Nobelpristagarna (de som stannat kvar i Stockholm efter Nobeldagen den 10 december för att delta i andra Nobelarrangemang) på ett luciatåg på morgonen den 13 december. Lika traditionsenligt brukar kvällspressen rapportera om de äldre herrarnas stora förvåning. Den gladaste reaktionen kom från Dario Fo, Nobelpristagare i litteratur 1997, som dansade runt och sjöng duett med lucia, då givetvis med originaltexten på italienska.